Τέτλαθί μοι, κραδίη.
Οὐκ ἀμπνοή τις, οὐ μεταλλαγὴ πόνων, οὐκ ἐλπίς· ἀλλ ̓ ἔθ ̓ οὐμὸς ἀντέχει βίος καὶ μὴν πέδον γῆς τῆσδ ̓ ἐγὼ μαρτύρομαι οἴων ὄρειοι πρῶνες ᾔσθηνται κακῶν· καὶ τὸν πανόπτην τόνδε δέρκεσθαι καλῶ ἐν οὐρανῷ φλέγοντος ηλίου κύκλον, καὶ πόντον εὕδοντ ̓ ἢ ζάλη κινούμενον ἀείρρυτον μόρφωμα τῶν ἄνω τόπων ἔνερθ ̓ ἀναπτυχθέντα μῶν ἐμὰς δύας καὶ κώφ ̓ ὅμως τὰ κύματ ̓ οὐκ ἀκήκοεν; & & θα κα
αἰεὶ μαραίνει μ' ἄλγος οὐκ ἀνασχετόν. λόγχαις δ' ατρύτοις ὡς, ἐφέρπουσαι λάθρα, κρυσταλλοπηγές μ' αἵδε κεντοῦσιν ῥοαί· δεσμοὶ δὲ παχνωθέντες ὡς πυρὸς γνάθῳ δάπτουσ ̓ ἐς ἧπαρ σάρκας ἐκθοινώμενοι Ζεῦ, σὸς δ' ἀμύσσει καρδίαν πτηνὸς κύων ἴῳ μιαίνων χεῖλος αἱματοσταγές
τῶν σῶν ῥέοντι κοὐκ ἀπ ̓ οἰκείων γνάθων. ὄψεις δ' ἄμορφοι πολυπλανεῖς φοιτῶσ ̓ ἀεί, τὰ σμέρὸν ὀνείρων δυσπρόσοπτα φάσματα, ἐπεγγελώσαι· τοῖς δ ̓ ἔνερθε δαίμοσιν, οἳ γῆν σαλεύουσ', ἑλκέων φονορρύτων πέδας ἀποσπᾶν διατόρους ἐντέλλεται.
Εν νάπῃ δύο συγκλιθέντ ̓ ἐραστὰ Αἴδῃ δῶκε πεσὼν ἄνωθεν ὄζος μάκαρες θανόντες δύ ̓ ὁμῶς
οὐδέτερος ποθοῦντ ̓ οὐδέτερον ποθεῖ.
A. Will sich Hektor ewig von mir wenden, Wo Achill mit den unnahbar'n Händen Dem Patroklus schrecklich Opfer bringt? Wer wird künftig deinen Kleinen lehren. Speere werfen und die Götter ehren, Wenn der finstre Orkus dich verschlingt? H. Theures Weib, gebiete deinen Thränen; Nach der Feldschlacht ist mein feurig Sehnen; Diese Arme schüßen Pergamus.
Kämpfend für den heil'gen Herd der Götter Fall ich, und des Vaterlandes Retter Steig' ich nieder zu dem styg'schen Fluß.
A. Nimmer lausch' ich deiner Waffen Schalle, Müßig liegt dein Eisen in der Halle, Priam's großer Heldenstamm verdirbt. Du wirst hingeh'n, wo kein Tag mehr scheinet, Der Cocytus durch die Wüsten weinet, Deine Liebe in dem Lethe stirbt.
H. All mein Sehnen will ich, all mein Denken, In des Lethe stillen Strom versenken,
Horch! der Wilde tobt schon an den Mauern, Gürte mir das Schwert um, laß das Trauern! Hektors Liebe stirbt im Lethe nicht.
The Sleep of Death.
Our very hopes belied our fears, Our fears our hopes belied:
We thought her dying when she slept, And sleeping when she died.
Servetque Sepulcro.
A. Ergo non rediturus ibit Hector Qva diris manibus furens Achilles Patroclum satiat cruore fuso? Heu quis filiolum tuum docebit Hastam coniicere et deos vereri, Cum te nigra palus vorarit Orci?
H. Qvin fletum cohibes, amata coniux? Ardor me rapit acer ad duellum: Nostri Pergama sustinent lacerti. Propugnans veterum focis deorum Occumbo, et patriae salutis auctor Demittor Stygio beatus amni.
A. Numqvam nota crepant mihi arma: in aula Pendet lancea deses; inclutamqve Sternit Priamidum ruina gentem.. Ibis qvo neqve lux adit diei, Cocytusqve ululans meat, tuumqve Lethaei latices tegunt amorem.
H. Qvidqvid mens* agitat, cupit, laborat, Hoc Lethaea premet qvies; amorem Lethe nulla valet meum vorare. Audin, moenibus instat illa Erinys: Ferro hoc cinge latus. Qvid usqve ploras? Lethaeis amat Hector in tenebris.
Consanguineus Leti Sopor.
Ελπὶς μὲν προσιοῦσα κενὸν φόβον ἐξαπάτησεν, ̓Ελπίδα δ ̓ αὖτε κενὴν ἐξαπάτησε φόβος. Αὐτίκα γὰρ θνήσκειν ἔφαμεν φίλοι, ἡ δ ̓ ἐκάθευδε Δεύτερον αὖθ' εὕδειν, ἡ δ ̓ ἄρα κάρτ ̓ ἔθανεν.
I saw thee weep.
I saw thee weep: the big bright tear Came o'er that eye of blue;
And then methought it did appear A violet dropping dew:
I saw thee smile: the sapphire's blaze Beside thee ceased to shine;
It could not match the living rays That filled that glance of thine.
As clouds from yonder sun receive A deep and mellow dye,
Which scarce the shade of coming eve Can banish from the sky;
Those smiles into the moodiest mind Their own pure joy impart;
Their sunshine leaves a glow behind
That lightens o'er the heart.
Up in the Morning.
If thou art sleeping, maiḍen,
Awake and open thy door:
'Tis the break of day, and we must away O'er meadow and mount and moor.
Wait not to find thy slippers,
But come with thy naked feet:
We shall have to pass through the dewy grass
And waters wide and fleet.
Warum kann der lebendige Geist dem Geist nicht erscheinen? Spricht die Seele, so spricht, ach! die Seele nicht mehr.
Δακρυόεν γελάοισα.
Vidi ego te flentem, lacrimis umentia vidi Lumina caeruleo splendidiora polo: Blanditias mirans tristes, Sic mane, putavi, Lucenti violae rore micare solent.
Vidi iterum risus: coram ridente subacti Sapphiri radios deposuere suos.
Non locus est gemmis, oculos ubi gloria talis Implet, et ingenuo vivit in ore decor.
Nam velut Hesperius vario nitet aethere Phoebus, Nec propria nubes luce rubere facit,
Qvae vel adhuc servant roseae vestigia flammae, Cum tenebras pulso nox trahit atra die: Sic hilari fulgens risu tu pectora donas Laetitiae qvamvis tristia parte tuae. Risus abit: menti superest ridentis imago, Irradiatqve alma corda fovetqve face.
Si vel adhuc, virgo, frueris dulcedine somni, Erige te lecto, nec mora, pande fores: Aspicis? Aurorae nova lux rubet: en age mecum Per iuga, per campos prataqve carpe viam. Nec curae tibi sit suris aptare cothurnos, Sed mihi vel nudum crede, puella, pedem. Per fluvios latos iter est qvaqve aestuat unda, Per qvae mane novo gramina rore micant.
Menti cur neqveat se mens ostendere qvaeris? Qvod, cum nos loqvimur, desinit illa loqvi.
« السابقةمتابعة » |